Ett besök hos K Sabatier

Klockan är 8.00 och vi befinner oss i Thiers i södra Frankrike. Vi har kört i regnigt mörker hela morgonen på en tråkig fransk motorväg, men med en uppenbart sagolik horisont bakom mörkret.

När vi kommer fram till Thiers längs en liten landsväg på sidan av ett berg börjar det så smått ljusna, och vi ser en gammal, förfallen byggnad som kunde vara hämtad ur en skräckfilm från 70-talet, inte direkt en vacker syn i det grå morgonljuset. GPS:en piper, och vårt mål ligger rakt fram.

Det är mötesplatsen med Philippe Bournilhas, åttonde generationen av den ursprungliga Sabatier-familjen, alltså K-Sabatier. Vid det här laget är vi helt säkra på att vi ska träffa honom på deras fabrik. Till vår stora överraskning ser vi en liten, mycket smal port med en skylt precis ovanför där det står: ’coutellerie K-Sabatier aine e perrier exportation’. Vi kör in genom den trånga porten och parkerar bilen på en otroligt vacker gård, omgiven av en rustik byggnad från något som ser ut som 1400-talet.

En järngrind öppnas bakom oss, och ut kommer en liten fransk kvinna med mörkt axellångt hår och sin lilla bruna bomullshund på armen. Överraskade av välkomstkommittén skakar vi hand och presenterar oss. Hon visar oss in genom porten och in i huset genom en fantastiskt vacker innergård. Vi leds artigt in i ett vardagsrum som starkt påminner om renässansens överklassalonger. Vi blir bjudna på kaffe och slår oss ner. Det visar sig att huset vi sitter i faktiskt är den gamla verkstaden från tiden då K-Sabatier startade, och att det har funnits i familjen hela deras liv. Christinne, Philippes syster, som tog emot oss, berättar att hon och hennes bror växte upp i huset, förstås till ljudet av hammare och slipmaskiner, säger hon med fransk charm.

Christinne berättar att Philippe just har kört barnen till skolan i närheten och att han nog snart är tillbaka.

Vi får dagens program genomgånget, och inom kort är Philippe hemma. Philippe är en spenslig, mycket välklädd man med den franska subtila återhållsamheten.

Vi tar ganska snabbt itu med dagens första besök, stålfabriken. Det skulle för övrigt visa sig bli fler besök än vi hade räknat med.

Stålfabriken är en massiv byggnad mitt ute i ingenstans. Det tog oss en dryg halvtimme att komma dit från Thiers, och utifrån är det ingen särskilt imponerande plats. Inomhus är det en helt annan sak. Vi blir presenterade för platsens verkmästare, som leder oss in i en överraskande stor hall med inte mindre än fyra enorma fallhammare och ett gigantiskt hyllsystem fyllt med det de kallar ’toolings’, ett mycket tjockt stålblock där man i en annan maskin med olja och vatten har skurit ut en form för varje enskild kniv och verktyg. Oväsendet är enormt, värmen hög och lukten vidrig, så det blev en snabb genomgång av den stora lokalen. När vi kommer ut berättar verkmästaren om en urgammal tradition som de fortfarande följer i sin tillverkning. Det är traditionen från tiden då bönderna inte hade något arbete på sina gårdar och därför erbjöd sig som slipare, polerare, handtagsmontörer osv. De var dessutom en viktig del av K-Sabatiers tillväxt. När K-Sabatier 1810 specialiserade sig på kökknivar steg efterfrågan kraftigt, och utan böndernas arbetskraft hade de nog inte kunnat hänga med. Det gav dessutom bönderna något att göra på vintern, och det säkrade för K-Sabatier att arbetet gjordes i de omkringliggande byarna, förstås med Thiers som slutpunkt, vilket också är en av de djupa traditionerna i detta knivarnas Mecka: den otroliga lokalpatriotism som folket från Thiers med omnejd har.

Nästa stopp var platsen där de nu mycket råa bladen skulle härdas. Det sker i en betydligt mindre verkstad än den förra.

När vi kör in på grusvägen som leder till verkstaden och får parkerat bilen (Christinne fnissar lite åt den inte helt varsamma parkeringen) möter vi en liten man med ett ordentligt handslag och charmen hos en typisk fransk hantverkare.

Det krävs inget skarpt öga för att se att Christinne och den lille mannen känner varandra ganska väl. De skämtar och knuffar lite på varandra innan vi kliver in i ännu en bullrig lokal med otaliga bandslipar, två stora ässjor och en ugn för anlöpning.

Det här var nog ett av de mest överraskande besöken, där stoltheten över gott hantverk verkligen trädde fram. Vi får berättat att de efter härdningen av de så kallade kolstålsknivarna snabbkyler knivarna i olja. Processen gör att bladet slår sig en aning, och det måste förstås riktas ut. Till vår stora överraskning sätter han sig vid ett städ, tar 4–5 knivar i handen, plockar fram hammaren och börjar slå på ett av bladen. Efter tre exakta slag lyfter han kniven till ögat och inspekterar sin ändring. Han vänder sig till Christinne, säger något med ett finurligt leende på läpparna och får henne att fnissa igen. ’Eye of the master’, säger Christinne till oss, fortfarande leende. Vi står helt stela av vördnad inför det här ledet i helheten. Vilken passion, att man för varje enskild kniv tar sig tid att slå den rak för hand. Det är bara ännu en kvarleva från gamla tider, då hantverket var mer nödvändigt.

Därefter skulle vi besöka platsen där själva bladet slipas.

Efter en knapp halvtimmes bilresa genom det sagolika franska berglandskapet befann vi oss på toppen av en bergssida. Vi möts av en väldigt stor herre med stora svarta händer, härdade av åren i verkstaden. Han är tydligen son till verkmästaren som vi senare skulle träffa. Inne i ett litet rum på baksidan hittar vi hans far sittande vid något av en maskin, en maskin som kallas häxan. Maskinen består av två läderhjul med rejäl diameter som båda går in mot varandra. Syftet är att ”rengöra” bladen från eventuella metallrester och samtidigt påbörja den slutliga poleringen.

Slipverkstaden drivs nu av tredje generationen, och som fadern sa går häxan i pension med honom, till förmån för mer automatiska och exakta maskiner.

K-Sabatier är paradexemplet på den lokalpatriotism som de små byarna i södra Frankrike har. Ingenting tillverkas utanför traktens gränser, allt görs så långt det går för hand och allt är noga genomtänkt in i minsta detalj.

Knivarna kommer inte i askar, för som Philippe säger: vi säljer knivar och inte förpackningar, det gör knivarna dyrare och det finns ingen anledning till det. I stället finns det läderslidor handsydda av en av hans familjemedlemmar.

Resultatet av den här passionen och respekten är den välkända kniv som de flesta älskar och tycker om. Respekten och passionen för hantverket lever fortfarande i högsta välmåga i Frankrikes knivmecka.

Vi kan härmed med stolthet presentera K-Sabatier som en del av Foodgears sortiment.